Depression hit och depression dit, det börjar bli så tröttsamt. Är det ett straff? Är det en komplott?
Är jag inte tillräckligt smart?
Blir jag rentav dummare för var dag?
Är jag sämre än… och …. och … och…(forts. in i evinnerlighet)? (Spelar det någon roll?)
Jag har länge strävat efter att vara en snäll och omtänksam elitist. Med huvudet högt och garden nere. Huvudet i det blå?
Det här är ingen tid för romantiker med pretentioner. Jag saknar tiden då kreativitet var subjektivt och värdefullt i sig självt, utan inblandning. Jag gillar verkligen inte inblandning. Fanns det förresten någonsin en sån tid?
Måste allt vara mätbart? Måste jag vara ett objekt?
Måste jag verkligen vara jämförbar?
Måste mina defekter stå i jämförelse med andras?
Vad jag svamlar om är förstås det negativa beskedet som kom i brevlådan i måndags. En helg försent.