Realist.

Ser många av livets vägskäl närma sig. Val som ska göras utan något facit i hand. Sätter på mig skygglapparna och traskar långsamt vidare. Låtsas som om tiden inte går. Som om framtiden väntar tills jag är redo. Men jag hör ljudet…
tick, tack, tick, tack.

På kvällarna funderar jag. Stanna eller flytta? Jobba kvar eller studera?  Karriär? Ringa den där killen och riskera göra bort mig? Kär eller inte? Satsa eller springa? Barn… kommer jag någonsin få det? Skulle jag kunna vara nöjd med ett liv utan egen familj? Eller är det den bittra vägen?
Tick, tack, tick, tack.

Sen panikdricker jag två glas vin och moffar i mig en halv ask After Eight (rea på ica). Skygglapparna åker på igen. Nu ackompanjerade av öronproppar.

Någon som har ett krumelurpiller?

Den har dött igen, bloggen. Dött och fallit i glömska. Till och med headern har övergivit den, och det var nog lika bra det. I ett ambitiöst ögonblick gjorde jag en ny, jag vet inte var jag har den, och ärligt talat lär den inte få bäddas in i kaskadstilslakanen, jag föredrar nakenheten. Ser det som att jag ristar runor i en stenbumling, en ful en.
Kreativitet är en sådan förbannelse. Inte enbart såklart. Men en jävla berg-och-dalbana. Min goda vän i NY breättade att hennes konstproferssor haft en diskurs om kreativitetsprocessen, som för att säga att liksom inför döden så är vi alla lika inför den och att en känd japansk konstnär brukade hålla andan under vattnet till inspirirationen kom till honom. Jag ska tappa mig ett bad och försöka.

• köpt en ajfån
• bokat tågresa för mig och Bruno Pricknos til karlshamn och lund
• lyssnat på rikdagsledamot debatten på podcast
• tänkt att jag aldrig mer ska rösta på folkpartiet
• reflekterat över användandet av aposiopesis i vardagligt skrivande

Meddelande till människor i min närhet:

På grund av en mindre operation har jag svårigheter att duscha under två veckor. Jag ber om överseende för eventuell ofräschet från min sida.

“Operation” låter ju rätt dramatiskt (och det gillar jag), men det var inte så allvarligt. Jag tog bara bort två knölar på foten som jag haft i tio års tid. Lokalbedövningen och anestesi fungerade bra så jag var utom smärta.

Hursomhelst. Nu måste jag hålla min bandagerade fot borta från vatten i två veckor. Jag som älskar att duscha! Jag duschar jämt och ständigt.

Depression hit och depression dit, det börjar bli så tröttsamt. Är det ett straff? Är det en komplott?
Är jag inte tillräckligt smart?
Blir jag rentav dummare för var dag?
Är jag sämre än… och …. och … och…(forts. in i evinnerlighet)? (Spelar det någon roll?)

Jag har länge strävat efter att vara en snäll och omtänksam elitist. Med huvudet högt och garden nere. Huvudet i det blå?

Det här är ingen tid för romantiker med pretentioner. Jag saknar tiden då kreativitet var subjektivt och värdefullt i sig självt, utan inblandning. Jag gillar verkligen inte inblandning. Fanns det förresten någonsin en sån tid?
Måste allt vara mätbart? Måste jag vara ett objekt?

Måste jag verkligen vara jämförbar?

Måste mina defekter stå i jämförelse med andras?

Vad jag svamlar om är förstås det negativa beskedet som kom i brevlådan i måndags. En helg försent.