Haruki Murakami, Kafka on the Shore

.

Det är alldeles fantastiskt att så väldigt många livsval som jag gjort kan relateras till karaktäristiska kulturdrag, jag kan helt definiera precis vem jag är utifrån teorier om vad som är typiskt för svenskor (kritik gällande tunnelseende och förnuft undanbedes, det här är billigare än att åka till Indien på soulsearch). Min enda kvarstående dröm är att inte vara en i mängden. Jag skyr mer än pesten kommentarer såsom ”den förra tjejen brukade …” och ändå, tilltrots att jag försöker undanfly alla klyscher så gör min hastiga tillflykt att jag faller rakt ner i fördomsgropen och lever upp till allas förutfattade meningar, trots allt.

.

Jag har nog alltid talat civilisation, nationalism och integration om vartannat. Nästan alla mina åsikter är kulturrelaterade och jag hyser stor fascination för ämnet. Jag har bara inte tänkt på uppväxt från olika kulturer, miljöer och klass som så relevant tidigare. Såhär i efterhand känner jag mig korkad som inte förstått det innan, fast det kan såklart också vara kultur- och klassrelaterat, för arbetarklassen (som jag onekligen tillhör) kommer analys och teoretiserande inte alltid på silverfat (på våra middagar håller vi käften). Fantastiskt, jag har fått en syndabock för mina tillkortakommanden, och för alla andras också för den delen. Det här är även en svensk sida av mig, att klaga och sedan go with the flow.

.

Sen då? Livet då? Livet och dess orättvisor, dess bekymmerskantade dagar och nätter och eviga nedtryckande sarkasmer? Livet, om ovan skrivna text gett sken av något annat, går bra. Jag mår bra. Jag klättrar uppför berg och faller sedan ner med en snowboard fastklämd på mina breda plattfotade fötter. Jag mår bra, därför att jag lever, för varje andetag jag tar mår jag bra, inte för att en man ger mig uppmärksamhet eller för att jag har vunnit på medicinlotteriet utan därför att jag lever. Varje stund, varje minut, jag känner mig levande. Och det mina vänner må ändå ses som en deviation från mitt sterotypiska-jag.

Life is like a big bike race where the goal is to fulfill you personal legend.

At the start, we are riding together, sharing the camaraderie and enthusiasm. But as the race progresses, the initial joy gives way to the real challenges: tiredness, monotony and doubts about our own abilities.

We notice that some have withdrawn. They are still running, but only because they cannot stop in the middle of a road. They are numerous, pedaling alongside the support car, talking to each other and performing only their obligations.

Eventually we distance ourselves from them and we are forced to face the loneliness and the surprises of the unknown curves with the bikes. And after a while, we begin to wonder if it’s worth the effort.

Yes, it is worth it. Just don’t quit.

/Paulo Coelho