Jag kan ibland tycka att det är lite roligt/sorgligt med par som tycker att (för jag antar att de har ett kollektivt tyckande) tvåsamhet är en bedrift. Som gång på gång vill införliva värde till par-varandet genom att delge omvärlden om hur lyckliga/söta/lyckade de numer är, som par. Som partners. Jag kan verkligen inte förstå det här.
Jag tycker tvåsamhet är skit. Om det inte vore för att jag blir så fruktansvärt kär hela tiden så skulle jag ta avstånd helt. Jag ogillar också att saker och ting blir enklare när man är två.
Jag brukar fundera på om det är värt det, att tidvis ge upp sin självständighet och slänga ur sig sådant som man lärt sig i texter till indielåtar från tidigt tvåtusental och tro att det är så det ska se ut. Att äganderätt till andra människor är vackert och att man ska vara tacksam över att någon vill ha en, och intala sig själv att formulerande av dessa känslor är precis vad man/jag behöver.
Fotnot: Jag bokar en ensam-resa i juni.
Det här är intressant, och något jag tänkt på då och då.
”Tvåsamheten” som du beskriver det kan vara både bra och dåligt. Som med alla relationer. Sen kanske det inte är en sådan stor bedrift att man måste skryta om det.
Det jag alltid reagerar på i diskussioner som dessa är att det alltid handlar om par. Men två nära vänner då? Det är nämligen helt okej att se på två vänner som ett team som finns där för varandra. Vänner som diskuterar det mesta, bråkar ibland och skrattar däremellan tillsammans.
Men om ett par har den relationen till varandra så blir de helt plötsligt en ”tvåsamhet” (eller kanske ett ”dem/vi”). Men ett par kan väl vara ett team lika mycket som två nära vänner?
Och bara för att man är ett par eller nära vänner så behöver man ju inte ge upp sin självständighet? Eller?
Lite tankar jag hade i alla fall.
Kramar
/C
Ps. Vad är det för resa du bokat?