Jag saknar jibs. Alltid någon att förlita sig på och någon att tro på.
Arrogans och högmod knäcker mig totalt och i en konstant ström hinner jag inte resa mig. Jag förstår heller inte värdet i att understryka/påpeka sina medmänniskors otillräcklighet och självklart belysa sin egen förträfflighet inlindad i skrävlande fraser. Jag blir så uppgiven och traskar hemåt hatandes mig själv och männskligheten, men framförallt den glupska mun som äter upp allt hopp om den goda människan. Fy fan.