Jag är tillbaka i skogen efter en vända runt halva jordklotet. Sedan min hemkomst har jag ägnat mig åt isolering på mitt blå rum och webbrowsing. Och som den parasit jag är suger jag åt mig allt jag läser. Hela tiden. Jag absorberar andras idéer och tankar och försöker omvandla dem till mina egna. Från att ha, med viss uppgivenhet, lämnat entusiasmen åt ungdom och dårar tycks den sakta, sakta ha vänt sig om för att blicka tillbaka, och kanske ge mig en chans.
.
I byn möter jag ett gammalt bekant ansikte och vi pratar alldagligheter. Det är nog viktigt att uttala sig om framtiden, då blir det viktigt att förverkliga den, så jag sa “jag tror att vad som helst går om man ger sig fan på det”.
Ur askan in i elden och sen åter till askan för att göra något av vad man har. “Det syns om man verkligen vill komma in” var det någon som sa i jävligt sarkastisk ton en gång. Den här gången ska det synas så tydligt att ögonen vill vända sig in mot den trygga globen. Här ska exponeras och här ska växas upp.
.
Nej, inte naivt, entusiastiskt. Och jag måste läsa det många gånger för att ens förstå vad det står.
.
Du är död, bloggen, men det har du varit länge.