Jag kan ibland tycka att det är lite roligt/sorgligt med par som tycker att (för jag antar att de har ett kollektivt tyckande) tvåsamhet är en bedrift. Som gång på gång vill införliva värde till par-varandet genom att delge omvärlden om hur lyckliga/söta/lyckade de numer är, som par. Som partners. Jag kan verkligen inte förstå det här.
Jag tycker tvåsamhet är skit. Om det inte vore för att jag blir så fruktansvärt kär hela tiden så skulle jag ta avstånd helt. Jag ogillar också att saker och ting blir enklare när man är två.
Jag brukar fundera på om det är värt det, att tidvis ge upp sin självständighet och slänga ur sig sådant som man lärt sig i texter till indielåtar från tidigt tvåtusental och tro att det är så det ska se ut. Att äganderätt till andra människor är vackert och att man ska vara tacksam över att någon vill ha en, och intala sig själv att formulerande av dessa känslor är precis vad man/jag behöver.
Fotnot: Jag bokar en ensam-resa i juni.
