Realist.

… when you run to the mailbox only to discover it’s nothing there.

I veckan kommer jag få ett brev hemskickat till min adress i skogen, där det står huruvida jag kommit vidare på särskilda urvalet på KI. Just i detta läge känns det lite som att det inte skulle spela så stor roll, jag har fler alternativ och har förlikat mig med tanken på att resultatet är negativt. Efter min hjärndöd skrivning den 16 april kände jag mig så uppgiven att jag först inte tänkte sitta kvar på den sista delen om min levnadsbeskrivning. Men nu med lite tidsperspektiv har jag glömt den där hopplösa känslan och hoppas ändå lite svagt, tänk om…

Tänk om jag är Fru Fortunas gunstling och gissade rätt på samtliga frågor?

.

Kära Hoppet,

jag har hört att du är det sista som överger människan. Men för mig tycks du vara  en samvetslös frestare som ler förrädiskt och när jag kommer tillräckligt nära för att beskåda ditt leende spottar du mig rakt i ansiktet. Det är inte ok.

Kan vi åtminstone prata om det?

Jag är tillbaka i skogen efter en vända runt halva jordklotet. Sedan min hemkomst har jag ägnat mig åt isolering på mitt blå rum och webbrowsing. Och som den parasit jag är suger jag åt mig allt jag läser. Hela tiden. Jag absorberar andras idéer och tankar och försöker omvandla dem till mina egna. Från att ha, med viss uppgivenhet, lämnat entusiasmen åt ungdom och dårar tycks den sakta, sakta ha vänt sig om för att blicka tillbaka, och kanske ge mig en chans.

.
I byn möter jag ett gammalt bekant ansikte och vi pratar alldagligheter. Det är nog viktigt att uttala sig om framtiden, då blir det viktigt att förverkliga den, så jag sa “jag tror att vad som helst går om man ger sig fan på det”.
Ur askan in i elden och sen åter till askan för att göra något av vad man har. “Det syns om man verkligen vill komma in” var det någon som sa i jävligt sarkastisk ton en gång. Den här gången ska det synas så tydligt att ögonen vill vända sig in mot den trygga globen. Här ska exponeras och här ska växas upp.

.
Nej, inte naivt, entusiastiskt. Och jag måste läsa det många gånger för att ens förstå vad det står.

.

Du är död, bloggen, men det har du varit länge.

Denna låt känns lite som mig i ett nötskal

.

Why do i feel the need of over do everyhting..

Jag är envis, tjurskallig och extremt målmedveten. Jag har även lätt för att fastna på saker och får jag för mig någonting så är det inte någon som kan få mig att ändra åsikt. Förutom jag själv vill säga. Om någon kommer och ifrågarsätter mitt val de gånger jag fastnat nitiskt på någoting blir jag än mer enveten att genomföra saken. Lyckligtvis vet både min familj och min extended family detta och det är väldigt sällan som någon av mina kära ens skulle komma på tanken att uttrycka tvivel  om mitt senaste påhitt.

Jag är även radikal och tycker om att handla snabbt. Men oftast så ändrar jag mig senare. Till exempel som igår. Jag fick för mig att jag ville flytta ur mitt kollektiv med medelåldern född -91. Jag kläckte nyheten i kollektivet och kunde senare inte sova. Insomia är mitt främsta tecken på ett dåligt beslut. Under småtimmarna låg jag och övervägde diverse för- och nackdelar, till jag senare på morgonens fjärde timme kom fram till att enklast för mig är att stanna i mitt kollektiv. Så jag väckte mina rumskamrater och delgav dem min nyhet. De var lagom imponerad av att bli väckta  av deras gamla och villrådiga rumskamrat. Men nåväl, nu skall jag stanna och viva konflikhantering.